CPH:DOX 2014: Festivalrapport

Festivalrapport: CPH:DOX 2014 av Emil Stjernholm CPH:DOX är en filmfestival som navigerar mellan talking heads och stiliserad estetik, biograf och galleri, verklighet och fiktion. Definitionen av det dokumentära är hos denna festival, som i år ägde rum mellan den 6 och 16 november, generös. Detta leder till att programmet år efter år framstår som ett av de mest spännande och eklektiska bland de europeiska dokumentärfilmfestivalerna. I år satsade festivalen dessutom på att ta klivet ut från biografen och anordnade en lång rad seminarier, utställningar och konserter runt omkring Köpenhamn. Årets huvudtävling, DOX:Award, innehåller ett antal verk som sätter fingret på varför dokumentärfilmen blivit konstnärligt sprängstoff senaste åren. The Look of Silence (2014), den fristående uppföljaren till The Act of Killing (2012), röner naturligtvis stort intresse i den amerikanske filmaren Joshua Oppenheimers nuvarande hemstad. Föregångaren fick världen att förfasas då bödlarnas glädje och sprudlande stolthet gick stick i stäv med de grymma historier som kom ur deras munnar. I uppföljaren är det istället offrens familjer som är i fokus. Adi, en 44-årig man som aldrig fått träffa sin bror då denne blev brutalt mördad under blodbadet på sextiotalet, reser tillsammans med Oppenheimer runt till de bödlar som öppenhjärtigt berättat om sina dåd. Nu får de höra Adis historia. Reaktionerna är inte sällan hårresande obehagliga: offren svartmålas, skuld skjuts över och de efterlevande hotas både förtäckt och explicit. Det är inte för intet som majoriteten av namnen i eftertexterna är anonymiserade; innehållet är laddat i det samtida Indonesien, ett land som ännu inte gjort upp med sin historia. Oppenheimer belönades inte oväntat, eller oförtjänt, med festivalens huvudpris.

The Look of Silence / Mga Anak ng Unos

I grannlandet Filippinerna har Lav Diaz spelat in sin första dokumentärfilm, en närmast postapokalyptisk skildring av livet i kölvattnet av tyfonen Haiyan. Diaz har gjort sig ett namn på den internationella arthouse-scenen med kontemplativa, majestätiska och okonventionellt långa filmer som ofta sticker ut både på 41

festival- och biografrepertoarerna. Mga Anak ng Unos (Storm Children – Book One, 2014) står ut i sammanhanget på två sätt: dels rör det sig om en dokumentär, en ny genre för filmskaparen, och dels är filmen endast lite mer än två timmar lång till skillnad från hans tidigare paradverk. Diaz kamera fångar barn i deras jakt på mat, husrum och förströelser i en förstörelse som nästan är ofattbar, men de här barnen gör sitt bästa för att anpassa sig. Den statiska kameran viker inte av utan blicken riktas stadigt under långa scener mot barnens vardag. Det finns till och med utrymme för lek, vilket filmens magnifika slutscener väl illustrerar. I tävlingssektionen ser jag även Stranded in Canton (2014). Filmen är regisserad av den kinesiske regissören Li Hongqi samt Måns Månsson som senast låg bakom den formmässigt utmanande Hassel – Privatspanarna (2012) och nu jobbar på att göra film av Kristian Lundbergs samtidsdokument Yarden. Filmen följer, bokstavligt talat då långa passager är filmade med huvudpersonens nacke i bild, den kongolesiske affärsmannen Lebrun genom Kanton i Kina. Vi får ta del av förhandlingarna med lagerhållaren Wassim, telefonsamtalen till Kongo och umgänget med den afrikanska diasporan. Med sin stiliserade realism framstår Månsson som en av Sveriges formmässigt mest spännande filmskapare just nu.

Stranded in Canton

I sidosektionen ”A History of Violence” utforskas filmhistoriens dokumentära skildringar av våldets dynamik. Två filmer som på ett slående vis kompletterar The Act of Killing och The Look of Silence är Thomas Harlans Wunderkanal (1984) och Robert Kramers Notre Nazi (Our Nazi, 1984). I den förra iscensätter Thomas Harlan, den tyska naziregissören Veit Harlans son, en fiktionshistoria där den tidigare SS-officeraren Alfred Filibert, nu åttio år gammal, spelar huvudrollen. Robert Kramers film dokumenterar inspelningen av filmen och teamets 42

ambivalenta hållning till den bräckliga massmördaren. Dynamiken känns igen från Oppenheimers filmer. Förövaren har svårt att konfrontera historien, och när känslorna kommer för nära försöker man fly, antingen rent fysiskt eller genom undanflykter. I kategorien ”Hits”samlar CPH:DOX festivalsensationer från året som gått: Ulrich Seidls dokumentärfilm Im Keller (In the Basement, 2014), Martin Scorseses dokumentär om The New York Review of Books The 50 Year Argument (2014) och Kim Longinottos filmhistoriska exposé Love is All: 100 Years of Love & Courtship (2014), för att nämna några få. En film som sticker ut formmässigt är Wim Wenders och Juliano Ribeiro Salgados The Salt of the Earth (2014). Filmen tar sin utgångspunkt i den brasilianska fotografen Sebastião Salgados poetiska bilder från jordens konfliktzoner, humanitära katastrofer och otillgängliga platser. Upplägget är enkelt och tar avstamp i Salgados fotografier. Dessa tillåts ta både tid och plats på den stora skärmen, stundtals med ett närmast meditativt skimmer. En annan film som också experimenterar med dokumentärfilmen som genre är Göran Hugo Olssons Concerning violence (2014), baserad på Frantz Fanons berömda text, publicerad i det postuma verket Jordens fördömda.1 Filmen kan närmast beskrivas som en experimentell essäfilm där Fanons filosofi, levererad träffsäkert och i bombastisk ton av sångerskan Lauryn Hill, ackompanjeras av ömsom brutala ömsom vardagliga bilder ifrån kolonialismens brytningstid på sextio, sjuttio- och åttiotalet. En annan filmare som likt Olsson experimenterar med arkivmaterial är Bill Morrison, känd bland annat för den visuella symfonin Decasia (2002) som tar sin utgångspunkt i nedbrutna filmnegativ. I Beyond Zero: 1914-1918 (2014), som är med i sidosektionen ”Kunst”, använder sig Morrison av 35mm nitratfilmer från första världskriget. Med hjälp av dessa skapar Morrison en visuellt expressiv upplevelse där olika dramatiska händelser klipps samman medan The Kronos Quartets musik ackompanjerar bilderna. Bildmaterialet är i mångt och mycket unikt och fint komponerat. I samma sektion ser jag Harun Farockis sista film Sauerbruch Hutton Architekten (2013), en fluga-på-väggen-skildring av en arkitektbyrå i Berlin, där Farocki tillbringade tre månader med att observera tidens gång. Filmen är utan tvekan ett av Farockis mest tillgängliga verk och det är framförallt humorn i vardagen som skildras. Tsai Ming-liangs Jiao you (Stray Dogs, 2013) hade premiär i Venedig förra året och sades vara hans avsked till filmindustrin. Därför kommer den taiwanesiska regissörens sjätte inlaga i Walker-serien, Le Voyage en Occident (Xi You) (Journey to the West, 2014), även den i sektionen ”Kunst”, som något av en överraskning. I filmen återser vi den munk, spelad av Lee Kang-sheng, som tidigare vandrat sakta längs Hong Kongs gator. Denna gång rör han sig igenom sydfranska Marseille, ackompanjerad av en fransk man, Denis Lavant, som känns igen från Holy Motors (2012), längs med långa trappor, trånga gränder och hektiska shoppinggator. Precis som de tidigare inlagorna i serien genererar de meditativa rörelserna intressan1 htm)

Fanons text kan läsas i sin helhet här: http://www.openanthropology.org/fanonviolence. 43

ta möten med det opåverkade stadslivet. För egen del ser jag Journey to the West som ytterligare ett bevis på att Tsai Ming-liangs öga för bildkomposition är unikt. Ryssland var under luppen under årets festival. I Sergei Loznitas Cannes-nominerade Maidan (2014) hamnar vi mitt i händelsernas centrum under den Ukrainska revolutionen. Estetiskt påminner filmen om Nikolaus Geyrhalters innovativa dokumentärer Elsewhere (2001) och Unser täglich Brot (Vårt dagliga bröd, 2005): kameran är statisk och observerande, det digitala fotot är svindlande högupplöst, och människor och miljöer estetiseras på sätt man inte trodde var möjligt. Premisserna för dokumentären Escaping Riga (Davis Simanis Jr., 2014), i samma sektion, låter lovande. Den ryska avantgardefilmens galjonsfigur Sergei Eisenstein paras ihop med professorn i filosofi Isaiah Berlin. Båda är de födda i Riga. Deras vägar korsas endast en gång under deras livstid, likväl hänger deras historier på något vis samman. Greppet att väva samman disparata livshistorier är spännande men tyvärr sviker filmen på andra plan. De nyinspelade bilderna, som filmaren med hjälp av sepia-toner försökt få att se gamla ut, faller platt liksom de taffliga skämten som gränsar till buskis. Varje år bjuds en kurator in för att sätta prägel på en programpunkt. Förra året var det den kinesiske konstnären och aktivisten Ai Weiwei som fick välja filmer och årets val, Laura Poitras, dras på samma vis mellan dessa två ämnen: konst och politisk aktivism. När The Washington Post och The Guardian vann Pulitzerpriset 2014 var Poitras en utav de individer som prisades för sina insatser, tillsammans med bland annat journalisten Glenn Greenwald. Under rubriken ”Astro Noise” har Poitras valt ett antal filmer som på ett intressant sätt kompletterar hennes mycket omskrivna dokumentär om visselblåsaren Edward Snowden, Citizen Four (2014), som är med i huvudtävlingen. Programmet består både av klassiker som Underground (Stadsgerilla, Emile De Antonio, Mary Lampson och Haskell Wexler, 1976), en film om aktivistgruppen The Weathermen som hamnade i väpnad konflikt med den amerikanska staten, och nya filmer som den finländska dokumentären om konflikten i Tjetjenien, Melancholian 3 huonetta (Melancholia 3 rum, Pirjo Honkasalo, 2004). Intressant nog består större delen av hennes program inte utav film utan seminarium, samtal och installationer och bland annat arrangerades en krypteringsfest på Bremen Teater. CPH:DOX rör sig alltså inte enbart på ett imponerande bekymmersfritt sätt mellan olika genrer och angreppssätt till dokumentärfilmen utan även på detta vis experimenterar festivalen med gränserna för vad en filmfestival kan vara. Glädjande nog verkar denna öppenhet även falla publiken i smaken då besöksrekordet från fjolåret slogs med råge och man gick från 70,000 till nära 84,000 besökare. Det borgar för att en av norra Europas mest konstnärligt intressanta filmfestivaler ska kunna fortsätta utvecklas även i framtiden.

44