Våra barn födde oss_Madres de Plaza de Mayo.pdf

VÅ R A B A RN FÖDDE OS S AV: JOANNA C ASTRO ECHE VERRI

I varje latinamerikansk huvudstad har huvudtorget förtjänat sin hedersplats som hela landets mittpunkt efter att ha varit skådeplats för en lång historia av förklaringar om oberoende, hjältedåd, tragedier och nederlag. Ett latinamerikanskt land utan sitt alldeles egna huvudtorg med en fantastisk historia att visa upp, finns inte. Kontinenten består av forna kolonier och berättelserna om de mest mytomspunna frihetsälskande strövtåg finns att höra i varenda vrå, men framför allt, på varenda plaza. Eduardo Galeano, en av Latinamerikas största söner som gick bort i år, gav sig iväg för att samla ihop såväl gamla som lite färskare sägner om svarta, indianer, mestiser och kvinnor som på olika håll på kontinenten och i olika omgångar gjorde motstånd mot orättvisor, den koloniala ordningen, diktaturer och ekonomiska modeller hämtade någon annanstans ifrån. Det gav stoff till Memoria del Fuego, en trilogi som flätar samman historiska fakta med våra myter och legender. Rubriken i sig, Eldens Minne, kunde inte ha varit mer passande. Trilogin kom ut mellan 1982 – 1986, under det förfärligt repressiva 80-talet, då många av kontinentens länder led under de mest våldsamma och skamlösa militärdiktaturerna. Galeano själv tvingades i exil två gånger av två militärdiktaturer, 1973 från Uruguay och 1976 även från Argentina. Men 80-talet är också det decenniet då elden glöder i de sociala rörelserna som krampaktigt klamrar sig fast vid två flaggor: rättvisan och minnet. Två löften till mänskligheten. De två elementen som är kärnan i viskningarna som svepte över kontinenten och blev till ett globalt skrik på Plaza de Mayo: Nunca más. Aldrig mer. *****

ESMA, Buenos Aires. ESMA var militärbasen dit los desaparesidos togs för att bli torterade och är idag ett museum efter mödrarnas arbete för att minnas de försvunna.

20

Det skedde en revolution i Buenos Aires i maj 1810. På samma plats som idag är Plaza de Mayo. Rättare sagt mellan den 18 och den 25 maj. Men historien har bestämt datumet till den 25 maj, därav namnet: 25 maj-revolutionen. Det var då Buenos Aires fick en egen junta som fortfarande lydde under den spanske kungen, men hade avsatt kungens tidigare representanter och nu (är historiker rätt säkra på) smidde planer för att göra Argentina oberoende från Spanien.   Plaza de Mayo är det äldsta torget i Buenos Aires och har varit scen för landets viktigaste politiska händelser. Förutom förklaringen om oberoende, som av någon anledning skedde någon

annanstans. Men för att komma dit började vägen här, på plazan. Det var också där staden grundades för en andra gång, den 11 juni 1580 av Juan de Garay. Det var kring torget som staden växte. Naturligtvis blev Plaza de Mayo inte bara Buenos Aires, utan hela landets centrum. Runt torget placerades maktens hus: La Casa Rosada (det rosa huset, regeringsbyggnaden där Perón och Evita vilar för evigt), kongressen, katedralen (där den nuvarande påven höll mässa under drygt 20 år), stadshuset, banker och ministerbyggnader.   I mitten på torget finns en obelisk som är 19 m hög, kallad Majpyramiden, som byggdes 1811 för att fira revolutionens första år. Den skulle komma att bli vittne till ytterligare en revolution. ***** ”Den 30 april 1977 samlades vi för första gången på Plaza de Mayo. Vi letade efter våra barn och i sökandet hittade vi andra kvinnor i samma situation” säger Nora Cortiñas i en intervju till Mabel Bellucci1.   Ett år tidigare, den 24 mars 1976 hade militären tagit över makten och förklarat att juntan nu skulle skapa ordning och reda i landet och starta en Process för nationell omorganisering. Men för många familjer som hade unga, samhällsengagerade, smarta och debattsugna barn, innebar den nationella processen, en synnerligen negativ omorganisering av livet självt. Ungdomarna försvann. Bokstavligt talat. Och med dem försvann rutiner, sonen eller dottern som tog plats vid middagsbordet, mamman eller pappan till barnbarnet, till och med barnbarnet försvann! Och drömmarna om framtiden... Istället skapade mödrarna en ny rutin: att gå mellan polisstationer, åklagare, militärbaser, och diverse regeringsbyggnader för att få svar på var barnen kunde vara någonstans och när de skulle få återvända hem.   På vägen mellan polisstationer, i desperation efter svar, träffade de alltså varandra. Andra kvinnor i samma situation och med samma nya rutiner. Det bildades en kvinnlig gemenskap som inte kunde låta bli att ställa frågor till uniformsklädda och mäktiga män: var är våra barn? När kommer de hem? Den kvinnliga gemenskapen föddes alltså i ett specifikt geografiskt område där den manliga, militära makten hade sin bas: polisstationer och militärposteringar. På dessa platser utövade militären sin fysiska och ideologiska makt. Men

21

tillsammans. Viskade till varandra vad de fick reda på. Varje vecka kom någon ny. Fler och fler medelålders kvinnor från främst arbetar- och medelklassen. De kom på eftermiddagen, kl 15:30 varje torsdag. Tiden för samling skvallrar om att de flesta var hemmafruar, männen var på sina jobb vid den tiden och kom inte. Den kvinnliga gemenskapen gav en kollektiv kraft som växte sig starkare för varje vecka och utmanade makten i hjärtat av Argentina. Om militären hade sina polisstationer och militärposteringar. så hade mödrarna Plaza de Mayo. Och det skulle visa sig att torget var starkare. *****

Hasta la victoria siempre queridos hijos, monument vid Plaza de mayo, Buenos Aires.

kvinnorna å sin sida utövade sitt moderskap, sin rätt att agera mödrar, att bete sig som mödrar i enlighet med den latinamerikanska synen och dess förväntningar på moderskapet: en mamma har alltid koll på sina barn. Hon har rätt att komma och ställa frågor om sina barn, att den tillfrågade bär en uniform och har ett vapen är sekundärt, här är det modern som har rätten på sin sida. Det är denna dyrkan av mamman och hennes rättigheter som gjorde att militären ändå inte tog till direkt fysiskt våld just där och då. Det var mötet mellan två världar: moderns (i många fall hemmafru) med sina raka frågor och militärens med sina icke-svar. För svar fick kvinnorna aldrig från uniformsklädda män.   Bristen på svar fick kvinnorna att tänka om. Att var och en letade på sitt håll, ensam och efter bara sitt eget barn, verkade inte ge något resultat. Kanske kunde de utbyta information med varandra? Pussla ihop vad var och en hade

hittat? Någonting hade hänt, någonting höll på att hända, att människor försvann var nytt, hur kunde man tolka det? Varför fanns det inte information någonstans? Var skulle de mötas för att utbyta information? Militären hade förbjudit folksamlingar på gatan.   ”Det var Azucena Villaflor’s idé att gå runt på Plaza de Mayo. Plazan i Buenos Aires hade alltid varit platsen för protester. Där kunde vi uttrycka vår sorg, vår ångest och när folk såg oss skulle de börja undra vad det var som pågick” berättar Cortiñas i samma intervju2. Men de första mötena var inte avsedda som offentliga demonstrationer. Det var ju förbjudet. De skulle bara prata med varandra och utbyta information, men militären började hota med att gripa dem om de fortsatte sina möten på offentlig plats. Så de hittade på ett sätt att ändå ses: de skulle turas om att gå i små grupper runt obelisken. Varje vecka kom de till Plaza de Mayo och vandrade runt obelisken

22

De måste vara galna. Vad flyger i deras huvud när de beter sig så där? Hur kan de inte vara rädda? Hur vågar de träffas mitt på plazan och gå runt obelisken? Varför kan de inte nöja sig med svaret att deras barn har lämnat landet och konspirerar från utlandet mot fosterlandet? Det säger ju militären, att dessa subversiva kommunister gör. Varför insisterar de? Fruntimmer!  –  tänkte säkert en general. Att de inte ger sig! De måste vara galna. Galna mödrar! Det var det som folk sade.   Det krävs en rejäl dos galenskap för att stå emot terror. Men en viss sorts galenskap: den som kommer ur mod.   När militären tog makten i Argentina den 24 mars 1976 skedde det inte i ett vakuum. Både Chile, Brasilien och Uruguay dominerades redan av diktaturer. Det fanns en plan för kontinentens södra hörn och den kallades vackert för Plan Cóndor. Regionens vackra fågel, den största på det södra halvklotet som med elegans vakar över Anderna, fick ge namn åt en hel militär och politisk plan som smiddes med stöd från USA. En plan med målet att klippa vingarna på alla dessa frihetsälskande, kreativa och djärva sydamerikaner med ett arv från mytiska befriare och rättvisetörst, dessa som lätt inspirerades av revolutioner och skred till verket. Det är så det brukar bli i Latinamerika, verklig absurditet sida vid sida med utopins drömmar.   Det hela var absurt. Men verkligt. Landets egna militärstyrkor identifierade en intern fiende och sökte förgöra honom eller henne. Men vem var fienden? Hen hade vänsteridéer. Så var det till en början, men det dröjde inte länge för dödsmaskineriet att professionalisera sitt terrorutövande och så småningom kunde vem

som helst bli fienden. När du inte vet hur du ska uppföra dig för att inte bli en måltavla, lär du dig att ständigt vara på din vakt, framför allt på dig själv, att censurera dig själv, sluta med egenheter som definierar dig och till slut bli nästan så osynlig så att du själv försvinner i mängden. Då har du gjort jobbet åt dem.   Människor försvann. Många i den olycksbådande tystnaden som spred sig, i den vettskrämda massan som inte vågade bryta de nya påtvingade reglerna för nationell omorganisering. Offentlig tystnad blev en sorts självförsvar. Men runt 30 000 försvann bokstavligt talat. Det var som om moder jord hade ätit upp dem. De kom aldrig mer hem till middagen som mamma hade lagat.   Det fanns inte ett ord för detta, det stod inte i någon lag om detta var ett brott. Utan kropp, inget brott. Det handlade framför allt om unga män och kvinnor som befann sig i livets startpunkt, som läste, tänkte, skrev, nyfikna på att prova sina vingar. De försvann som en del i något som inte var improviserat utan ingick i Processen för nationell omorganisering. De skulle bort.   ”Hör här, jag har aldrig varit politiskt aktiv. Jag har alltid hållit mig på min kant. Men jag minns att det var hemskt. Även om jag inte var med i något [politiskt]. Jag gick på universitetet och i början kom folk och berättade: du, visste du att den eller den är försvunnen? Och det var någon en/man var bekant med. Med tiden var det folk som stod närmare en själv. Och vet du vem som försvann nu? Och det var någon i samma klass. Till slut så kom turen till vännen som jag pluggade matematik och fikade med, han försvann han också. Vi levde i skräck”– berättade Susana Angela Fantino, en mattelärare på Universidad de Buenos Aires, för mig under mitt besök i Buenos Aires i november 2013.   När stater utövar terror är det med ett mål: ”att förhindra tillväxten och utvecklingen av politiska rörelser som är i opposition mot staten och dess nationella projekt”3. Under militärdiktaturen utövades våldsam makt mot alla som utmanade ordningen: nyliberalismen. Chicagoskolans ekonomer var aktiva i stödet till Pinochet till exempel och i Argentina handlade omorganiseringen om att skapa ett nytt ”modernt” Argentina som skulle gå in i den nyliberala eran med städade gator och privatiserade företag. Och så lite opposition och kritiskt tänkande som möjligt. Det är i detta ljus som teoretiker som

23

Gabriel Gatti skriver att han, av den anledningen använder sig av hypotesen att: ”att försvinnanden av människor var inte barbarism utan förvärrad modernism [exacerbated modernism]”4. Att ”ta bort” besvärliga element (människor), var en del av omorganiseringen, en civilisatorisk process, staten som agerar trädgårdsmästare, förklarar Gatti.   Trädgårdsmästaren staten vaktade och klippte av grenarna som inte passade in. Och eventuellt andra som råkade finnas i vägen. Terrorn blev till en rutin, och folk vande sig vid rädslan. Problemet var, att försvinnanden var något nytt och det visste både förövare och de anhöriga till offren. Det saknades ord för detta. De extrema fenomen som terrorn skapade ledde till en språklig katastrof. Ett nytt ord måste bildas, ett som kan nämna det absurda. Så fick spanskan: Desaparecido. Försvunnen.   I ett samhälle skrämt till tystnad, hittade mödrarna nya strategier för att träffas, synas, höras. I ett samhälle som inte vågade höja rösten, hittade de på nya ord som inte fanns. De led av rätt sorts galenskap.

Terror, Space of Death6. Myterna fyller funktionen att skapa ett ordnat kaos, förvirring. Om ett samhälle är förvirrat blir det svårare att ta till kollektiv handling. Kan det inte verkligen vara så som militären säger att de är utomlands? De här kvinnorna kan vara galna. Det var bekvämare att avfärda misstankar om grova brott som begicks av militären än att tro på kvinnorna på Plaza de Mayo. Det var också ett sorts kollektivt självförsvar.   Mot terrorns myter svarade mödrarna med att betala en annons i tidningen med texten: ”ALLT VI VILL HA ÄR SANNINGEN”. Året var 1977. I begynnelsen av den nya rörelsen. Men inget svar kom. Det som militären inte förstod var att kombinationen av den kulturella konstruktionen av moderskapet (en mamma ska ha koll på sina barn), solidaritetskänslorna som grodde i promenaderna runt obelisken och en insikt om att militären ljög rakt upp i ansiktet på dem, skulle bli grunden för en av de viktigaste och mest långlivade kvinnorörelserna i Latinamerika.

*****

*****

När mödrarna kom till polisstationer för att få reda på information om deras barn fick de svar som: ”det är ert eget fel, señora, ni har uppfostrat en revolutionär”, eller ”er son har gått under jorden och är nu utomlands”5. Militären spred rykten om att alla som försvann egentligen hade lämnat landet och bedrev en anti-argentinsk kampanj från utlandet. Media ignorerade fenomenet. Terrorn fungerade på två nivåer: hemliga terrorhandlingar och officiella förnekanden. Det fanns inga officiella arresteringsorder. Inga register om dessa desaparecidos. Någonstans.  Den argentinske författaren Julio Cortázar beskriver känslan så här: ”den kombinerar vetskapen om att de är borta, förlusten, med det ständigt närvarande hoppet om att den försvunna kommer att komma tillbaka imorgon, eller i övermorgon...”   Det som började som sökande efter svar, förvandlades snabbt till sökande efter sanning. Det var en kamp mot lögner. För statsterrorismen är skapandet av myter ett viktigt element för att kontrollera befolkningen. ”En kultur av terror vilar och livnär sig på tystnad och myter” skriver Michael Taussig i sin välkända artikel Culture of

Gruppen mödrar som gick runt obelisken växte. De flesta kände inte varandra sedan tidigare utan möttes där. De delade två viktiga erfarenheter: de var mödrar och deras barn var spårlöst försvunna. Dessa två erfarenheter lade grunden för solidariteten i denna högst improviserade kvinnliga gemenskapen. Och solidariteten lade i sin tur grunden för djärvare analyser; som den som Azucena Villaflor, en av grundarna, lade fram i rörelsens första slogan: ”Alla för alla, och alla barn är våra egna”. Kampen var alltså kollektiv. Aldrig individuell.   Insikten om att enade stod de starkare gjorde dem successivt till samhällets starkaste motståndsfäste mot diktaturen. Visste de om att detta var farligt? Jo, de fick hot, men finns det en återvändo när man förstår att alla andra är paralyserade inför terrorn och att det är farligare än att gå ihop med andra? När människor blir tysta privatiseras den sociala upplevelsen av våld och minnet av det, det blir till en individuell angelägenhet. Du står helt ensam mot ett stort monster som du inte vet när det slår till eller på vilket sätt. Om upplevelsen av våld och förtryck kollektiviseras, finns det större chanser att slå hål

24

på lögnerna, att få hela maskineriet att darra.   Som mödrar, varav de flesta var hemmafruar utan större eller ingen politisk erfarenhet, hade de känt kraften som kommer ur det kollektiva. De hade tagit steget till gatan, till torget. Till den offentliga platsen där kulturen sa att de inte hörde hemma, men steget var taget och med det började den politiska medvetenheten brinna i gruppen. Inte ens när Azucena Villaflor själv försvann 1978 gav hennes systrar upp. Hur kunde de? Nu skulle de leta efter Azucena också, hon som hade kommit på deras första slogan. Alla för alla, var meningen den började med.   Det var så barnen födde mödrarna. Det var den osannolika, den absurda, den förskräckliga erfarenheten av att förlora sitt barn i händerna på ett väldigt stort lögnaktigt monster som förnekade försvinnandet, det var den erfarenheten som födde en rörelse, en grupp mödrar, till den politiska kampen som har gett frukt och som än idag håller elden igång för att hålla sina två löften för mänskligheten: rättvisan och minnet.

***** ”Våra barn födde oss” är en mening som flera av rörelsens grundare har sagt i intervju efter intervju genom åren. De menar att de föddes till en politisk kamp som de inte hade planerat i förväg utan som blev till i sökandet efter barnen. Dessa medelålders hemmafruar från arbetaroch medelklassen utan större offentlig politisk erfarenhet förvandlade sorgen och förlusten till offentlig, kollektiv handling och genom praktik skapade de teori.   Ta till exempel insikten om att allas barn är våra barn. De tar sin kulturella modersroll på allvar och går ut för att försvara livet. Det är mamman som skapar liv och hos henne placeras det tunga ansvaret för barnens välstånd och välbefinnande. Fadersfiguren fyller främst en försörjarfunktion i den här berättelsen. Det är den latinamerikanska mammakulten. Men genom att ta denna roll till sina yttersta konsekvenser

25

löser de upp en biologiskt knuten och traditionell mammaroll. De gör moderskapet politiskt: modern har inte sin plats i hemmet längre utan på plazan, där hon ska kämpa för alla barn. Den här modern är en aktivist som måste vara inläst på många områden. Aktivismen ledde flera av mödrarna till att ta kurser, läsa på, ta examen. Som i fallet Nora Cortiñas som går från att vara hemmafru till att studera socialpsykologi och så småningom bli chef över Departementet för ekonomisk makt och mänskliga rättigheter på Universidad de Buenos Aires. Det är också hon som berättar att hennes familjeförhållanden förändrades i takt med att hon blev aktivist: ”min man var avundsjuk och vi bråkade en del på grund av att ju mer aktiva Mödrarna var, desto mer oberoende blev jag också.” Hon analyserar hur hon blev både en biologisk och en politisk mor. En biologisk till det försvunna barnet och sonen som hon hade kvar, och en politisk till 30.000 andra barn. Terrorn ledde till mödrarnas aktivism och aktivismen ledde till en förändrad innebörd av moderskap. Mödrarna läste böckerna som de försvunna barnen läst och ledde deras kamp för rättvisa vidare. Barnen födde de politiska mödrarna.   Det politiska moderskapet såg två viktiga uppgifter: den ena var minnet, världen skulle aldrig glömma att det försvann så många människor i Argentina in en politisk utrensning. Och rättvisan. Innebörden i den förändrades i takt med tiden; först skulle barnen komma tillbaka levande. ”Ni tog dem levande, ni måste lämna tillbaka dem levande” var parollen. När tiden gick lades tyngdpunkten på sanningen. Men den skulle komma att kompletteras med en uppgift till: ingen förlåtelse. Alla ansvariga skulle ställas inför rätta.   På torget får minnet sin rätta innebörd: en permanent påminnelse om att grymheter från människor mot andra människor måste fördömas. Ingen tystnad, ingen passiv betraktelse av den förvärrade modernismen skulle tillåtas, ingen ny ordning skulle byggas på kvarlevorna av människor som brutalt hade ryckts upp ur denna värld. Grymheter mot studenter, unga män och kvinnor, gravida kvinnor, arbetare och   Mödrarna utövade praktik före teori. De tog med sig bilder med namn på sina barn till plazan. Varje försvunnen fick en identitet och syntes i det offentliga rummet. Förbipasserande konfronterades med mödrarna som bar på bilderna, likgiltigheten konfronterades med

26

praktik. De gjorde även siluetter med namn på de försvunna och klistrade upp dem på byggnader i Buenos Aires. Men metoderna utvecklades, från att vara högst individualiserade; bilder med namn, till mer kollektiviserande som till exempel namnlösa siluetter och masker. Den individuella förlusten gjordes till en kollektiv. Från hoppet att hitta dem levande, gick kampen vidare till att hålla minnet levande. Hålla elden igång.   Rättvisa är ett mångfacetterat koncept. För människor som har blivit offer i kontexter av statsterror brukar det börja med att man vill förstå varför och vad det var som hände. Man söker sanningen. Det är inte konstigt att den första sanningskommissionen i världen bildades just i Argentina och hette: Nationell kommission för sökandet efter försvunna personer (CONADEP, den spanska förkortningen). Den bildades 1983 av president Raúl Alfonsín med målet att undersöka de allvarliga och systematiska kränkningarna av de mänskliga rättigheterna som staten hade begått mellan 1976 – 1983. Kommissionens rapport Nunca Más blev en bekräftelse på att mödrarna inte alls var galna utan hela tiden hade varit anständighetens väktare, samhällets samvete. Men sanningen var också en grym kunskap att ta in. Över 30 000 människor hade tagits till koncentrationsläger byggda av landets militär. De hade kastats ut levande från flygplan i så kallade dödsflygningar. De mest raffinerade tortyrmetoderna hade testats på dem. De gravida kvinnorna hade förlösts i fångenskap och barnen hade kidnappats och getts till välbärgade familjer med anknytning till militärjuntan. Det hela var helt enkelt absurt. Men verkligt. Hur skulle rättvisan se ut?   Sanningen räckte inte. Den var ett viktigt första steg, men sanningen per se kunde inte stilla sinnena. President Alfonsín trodde fel; samtidigt som han beordrade att kommissionen skulle bildas, godkände hans regering Lagen om civil lydnad och Lagen om slutpunkt, som de kallades i folkmun. Båda lagarna kom att kallas för lagar om straffrihet. Mödrarna på Plaza de Mayo kunde inte gå hem efter att militärjuntan föll, nu blev rörelsen ännu starkare. Demonstrationerna på Plaza de Mayo samlade fler människor än någonsin när demokratin återinfördes 1983 och nu förde man en kamp för att varenda en som hade deltagit i dödsmaskineriet skulle ställas inför rätta. Först 2003 kom båda lagar att förklaras konstitutionellt

Inne i ett kafé som drivs av mödrarna.

oförenliga. Under Kirchner-regeringarna har rättegångarna avlöst varandra och mellan 2006 och 2014 hade ca 980 fall öppnats varav drygt 500 hade fått en fällande dom. Kampen för att få tillbaka de stulna barnen som fötts i fångenskap tog också fart. Det blev ännu en kamp för sanningen mot lögnen; en kamp mot de falska identiteterna som barnbarnen hade fått, och i den kampen slöt mödrarna cirkeln till biologin: de skapade en genetisk bank. Hittills har 117 barnbarn hittats och hittat hem. ***** Mödrarna på Plaza de Mayo kom att bli en långlivad rörelse. Den tog avstamp i vreden och indignationen över att de politiska argumenten hade bemötts med det mest skoningslösa våldet. Efter den kubanska revolutionen hade Latinamerikas oppositionella vänsterrörelser

fått vind i seglen, idéer debatterades, USAs inblandning i kontinentens angelägenheter störde, de inhemska eliterna agerade så som de gjort under kolonialtiden: emot sina egna folks intressen. Ekonomiska modeller diskuterades. Allende hade vunnit valet i Chile. Social rättivsa... för världens mest ojämlika världsdel. Men under 70-och 80-talet kom istället förespråkare för dessa idéer att brutalt slås ned med våld.   Mödrarnas kamp, även om de inte kallade sig feminister från början, kom att förstärka de feministiska latinamerikanska kvinnorörelsernas motstånd mot en ekonomisk modell som påtvingades kontinenten: nyliberalismen. Den latinamerikanska feminismen har varit anti-hegemonisk, anti-kolonial och antinyliberal. Anledningen är inte svår att förstå: de latinamerikanska kvinnorna tillhör många olika etniska grupper (ursprungsbefolkningar,

27

afrolatinamerikaner, mestiser osv) och verkar i högst ojämlika samhällen med små, väldigt välbärgade eliter. Enligt Världsbankens rapport över ojämlikhet 2014 var Latinamerika fortfarande den mest ojämlika kontinenten efter området i Afrika söder om Sahara7, och detta faktum kvarstår trots de stora ansträngningarna som gjorts under de senaste 15 åren för att omfördela resurserna i flera av länderna.   När mödrarna startade sin vandring i sökandet efter barnen anade de nog inte att de just startat en vandring i kontinentens motståndsrörelsers fotspår, att målet så småningom skulle bli det som under århundraden har skrikits högt på varenda plaza: Justicia Social. Social rättvisa!

 

FOTNOTER:

1  Bellucci, Mabel. Childless Motherhood: Interview with Nora Cortiñas, a Mother of the Plaza de Mayo, Argentina. I Reproductive Health Matters, 1999,7:83. Min översättning. 2  Idem. 1997:86 Min översättning 3  Sluka, A Jeffrey. Death Squad. The Anthropology of State Terror. University of Pensylvannia Press. 2000: 115. Min översättning. 4  Gatti, Gabriel. Imposing Identity Against Social Catastrophes. The Strategies of (Re)Generation of Meaning of the Abuelas de Plaza de Mayo (Argentina). Bulletin of Latina American Research. Vol 31. 2012:355 5  Agosin, Marjorie och Franzén, Cola. A Visit to the Mothers of the Plaza de Mayo. Human Rights Quarterly. Vol 9. No 3. 1987:429

*****

6  Taussig, Michael. Culture of Terror – Space of Death. Roger Casement’s Putumayo Report and the Explanation of Torture. In Comparative Studies in Society and History. 1984 Vol 26, Issue 3

1977 Buenos Aires Mödrarna på Plaza de Mayo, kvinnorna som föddes ur sina barn, är denna tragedis grekiska kör. Med bilderna på sina försvunna går de runt, runt pyramiden, framför regeringens rosa hus, med samma envishet som de går mellan polisstationer och kyrkor, efter att ha gråtit sig torra, desperata efter att de väntat för länge på de som fanns men inte finns mer, eller de kanske finns fortfarande, vem vet: --- Jag vaknar och känner att han lever – säger en, säger alla –. Jag tappar hoppet när förmiddagen går. Han dör mitt på dagen. Återuppstår på eftermiddagen. Då tror jag att han kommer att komma tillbaka och förbereder en plats vid bordet, men han dör igen och på kvällen somnar jag till slut utan hopp. Jag vaknar och känner att han lever. De kallar dem galna. Normalt talas det inte om dem. Situationen är normaliserad, dollarn är billig och vissa människor likaså. De galna poeterna dör och de normala poeterna kysser svärdet och avger lovord, tystnad. I all sin alldaglighet jagar ekonomiministern lejon och giraffer i den afrikanska djungeln och generalerna jagar arbetare i Buenos Aires förorter. Nya språkregler tvingar oss att kalla diktaturen för Process för nationell omorganisering8. Eduardo Galeano

7 

Justo, Marcelo. ¿Por qué America Latina sigue siendo tan desigual? BBC Mundo. www.bbc.com/mundo/ noticias/2014/06/140617_latinoamerica_desigualdad_ am

8  Galeano, Eduardo. Memoria del Fuego III, El Siglo del Viento. Siglo Veintiuno de España Editores SA. 1986:265 – Fritt översatt av Joanna Castro.

FOTO: Joanna Castro Echeverri

28